(kopierat från min bilddagbok)

Idag hittade mormor min älskade Tuttan, död i hagen.

För er som inte vet; Tuttan var den finaste hästen som fanns. Alltid snäll och den enda hästen jag fastnade speciellt för. Hon har funnits där i hela mitt liv, lite överallt hos mina släktingar, men dom senaste åren har hon bott hemma hos mormor med sin son, Pontus.
Vem ska jag nu gå ut och gå med på somrarna? Promenera i skogen och tvätta. Vem ska nu springa bakom när vi kör Pontus med kärran. Vem? Ingen kan ersätta henne.

Vet inte vad jag ska göra nu när du är borta. Kommer ta alldeles för lång tid innan jag vågar kolla åt din box. Alla minnen, allting. Som när du sov på Alva i boxen, när du rymde när jag och Kajsa var ute och gick med er, och när vi duschade dig utomhus. Och ingen kommer gå runt i trädgården på kvällarna.

Jag gråter nästan bara jag skriver det här... Fick inte ens säga hejdå. Har inte sett dig på flera veckor. Vi hann aldrig tillbringa den här sommaren med er. Varför just nu?

VILA I FRID MIN ÄLSKLING. DU FINNS FÖRALLTID I MITT HJÄRTA.



TUTTAN (blev ungefär 37 år).

- jag saknar dig.