Igår cyklade jag hem från tågstationen. Det var ett lager av hård snö på marken, så det var jättesvårt att cykla, hjulen sjönk ner, styret åkte fram och tillbaka, man gled och ja.. det var svårt. Riktigt svårt!
En väg som vanligtvis tar 3-5 minuter tog nästan 10.

Nu till saken: jag var nästan hemma och cyklade över vägen. Då såg jag mammas bil komma. Hon tutade (som alltid när hon ser någon..).
Jo, hej. Jag vinkade lite försiktigt som svar, jag skulle ju ramla om jag vinkade som en dåre.
Jag tänkte inte mer på det och cyklade över på cykelbanan.
Då hör jag massa ljud bakom och ser att ett ljus kommer närmare och närmare.
Mamma körde in på cykelbanan med bilen!

Jag trodde att det var något som hade hänt, något viktigt, så jag stannade. Mamma vevade ner bilrutan:
"Hej, vi åker ner på stan nu."
JAHAAA?! Hade inte kunnat skickat ett sms, skrivit en lapp eller ringt? Hon var tvungen att köra upp på cykelbanan och skrämma livet ur mig.

Hm. Ibland förstår jag verkligen inte.

Snygg bild. Eller inte. Tröja med kameror från Jenny Hellström!